Ett hundratal falukamrater på Stormöte sitter på Grand hotell en vacker dag i maj. Lunchen är uppäten och årsmötet avslutat. Vi väntar på tecknet att bryta upp för att gå stadsvandring. Då kommer en man in i salen och ställer sig framför oss. Han är i övre medelåldern klädd i mörk kostym av tidlöst snitt. Han börjar tala om den fattiga och oönskade pojken Axel, född i ett småländskt torp år 1893, en pojke som med tiden skulle bli Grand Hotells förste ägare. ”Och det är jag som är Axel”, säger mannen, ”Axel F. Lindmarker”. Under några sekunder far en förvirrad tanke genom mitt huvud: Är det där hotellmannen Lindmarker som det talades om i mitt barndomshem, han som var pappa till journalisten Ingemar Lindmarker och farfar till teveankaret Anna Lindmarker? Mannen som står där kan väl inte vara född 1893? Hjärnsläpp, således. Men, så kan god scenkonst fungera. Mannen framför mig är Magnus Hård af Segerstad, som här skickligt gestaltar hotellmannen Lindmarker efter en text av Örjan Hamrin.

Vi falukamrater får oss till livs berättelsen om mannen som gjorde en rejäl klassresa. Uppåt, uppåt klättrade Axel F. Lindmarker, född Axel Fabian Johannesson, på den svenska och utländska hotellkarriärens stegpinnar. Från Järnvägshotellet i Ljungby via Savoy Hotel i London, Hotel Carlton i Paris, hotell i Kairo, Fenixpalatset i Stockholm – för att nämna några ställen där den ambitiöse unge mannen inhämtade färdigheter som hovmästare och kunskaper i främmande språk. Trettiotvå år gammal hamnade han i Falun, då en håla jämfört med platser han tidigare verkat.

Axel F. köpte in Centralhotellet på Åsgatan och snart föll hans blickar på Nya Hotellet, snett över gatan, ett hotell med mer svängrum för en man med storslagna idéer. Han ville se Nya hotellet som centralpunkt för en Dalaturism av flottare snitt, och han köper det. Grand Royal i Stockholm är förebilden i hans ombyggnadsplaner. Storhetsvansinne eller realiserbara visioner? Tja, 1933 försätts Lindmarker i konkurs och båda hans hotell säljs på exekutiv auktion. Men innan dess har han åstadkommit en genomgripande renovering av Nya Hotellet, som nu får namnet Grand Hotell och blir Sveriges tredje finaste hotell. Man har rum som är toppmoderna för sin tid, man har en orientaliskt inspirerad innergård med springbrunn, och en matsal smyckad med väggspeglar, signerad Edward Hald och Simon Gate, ledande glaskonstnärer i Sverige. Och så salen där vi falukamrater nu sitter – ”Lustgården”. Uppkallad efter Karlfeldts diktsvit ”Fridolins lustgård” och dekorerad med Jerk Werkmästers vackra väggmålningar i ljusa färger mot en pastellgrön fond. Bildsvit för bildsvit berättar Axel F. för oss om illustrationerna och tyder språkbanden med Karlfeldts dikter.

Så tar vandringen utomhus vid i de närmaste omgivningarna, under kunnig ledning av Örjan Hamrin. Från Grand hotells ingång på Trotzgatan pekar Örjan på huset tvärs över gatan. Ett typiskt femtiotalsmodernistiskt huskomplex ritat av Faluns då ledande arkitekt, Jack Hanson. Tycker vi att det är vackert idag? Knappast, men arkitekter och byggare stod inför valet efter kriget att renovera eller riva de förfallna kåkarna som staden var full av. Och den modernistiska och strama stilen var mode då. Ett femtiotal meters vandring och vi står på Kristinegatan i sluttningen upp mot Stora torget. Vi tittar till vänster och Örjan berättar om hus och tillbyggnader tillhörande Stora Kopparbergs bergslag. Här låg huvudkontoret för det som sedan utvecklade sig till multinationella Stora Enso. Ett stenkast längre bort låg det imposanta Centralpalatset utmed Stora Torgets södra sida, byggt i slutet av 1890-talet i tidens eklektiska och lätt överlastade elegans. Här bodde Selma Lagerlöf åren 1902–1907 och skrev Nils Holgerssons underbara resor där. Enligt uppgift skrev hon också Körkarlen – hon hade god utsikt över Kristine kyrkogård, en inspiration så god som någon.

Inte heller Centralpalatset föll efterkrigstidens stadsplanerare i smaken. Redan 1947 togs de stora balkongerna bort och snart också paradfönstren. Den ljusgula fasaden blev stramt grågrön och övervåningen kapades.

Vår vandring avslutas på läroverket. I parken dyker åter en figur upp från det gamla Falun, den här gången den liberale riksdagsmannen Ernst Lyberg, advokat och sedermera rådman och kommunalpolitiker. Genom Magnus Hård af Segerstad talar Lyberg engagerat om ett av sina favoritprojekt, anläggandet av en park framför läroverksbyggnaden och plantering av en mångfald intressanta trädsorter. ”Hit tog biologiläraren ’Klibben’ ut oss för fältstudier”, viskar en falukamrat, årgång -59, i mitt öra.

Inne i läroverkets stiliga aula i vitt och dalablått, får vi träffa ytterligare en historisk person, Carl Jonas Dahlbäck, skolans förste rektor från 1865. Dahlbäck var en kraftfull skolledare, ibland kanske väl hård. Själv förklarar han dock bestämt för oss att han var en rättvis, om än sträng, rektor.

En bit från aulan finns ett litet museirum, där det hänger foton av skolans lärare. Stark manlig dominans bland de ordinarie lärarna – sådan var tiden! En av Storträffens yngsta deltagare, Sten Aleman, årgång -77 tittar på bilden av sin pappa, den populära historieläraren Carl-Fredrik Aleman. När kortet togs hade Sten fyra månader kvar till sin födelse. Så knyts generationerna ihop när gamla falukamrater firar.

Storträffen avslutas sedvanligt med festmiddag då falukamraterna sätter sig till bords till tonerna av Im Zeugeunerlager, framförd av falustudenten Calle Wetterhall med blåsare. Under middagen sjungs unisont ”Du gamla klang och jubeltid” och andra godbitar. Från måltiden i Dalasalen går vi så över gården till Dalregementets vackra officersmäss för att fortsätta samtal i smårummen, hänga i baren och dansa till JazzinTime.

En eloge till arrangörerna av Storträffens lyckade program och festligheter! Tilläggas skall att resultatet av GFK:s årsmöte, bl.a. sammansättningen av den nya styrelsen, återfinns på hemsidan. Fler bilder här.